Det går upp och ner.

Jag har börjat känna något igen, någon slags glädje. Jag vill så gärna att den ska finnas kvar där hela tiden, men jag vågar inte hoppas. För varje gång jag hoppas, så släcks den lilla gnistan igen. Kanske, eller förhoppningsvis, är det min Seroquel som börjar göra sin verkan. Låt det vara så. Kan det inte vara så? Jag vill också vara sådär normalt glad. Inte ledsen och arg så fort något går emot mig. Jag har hållt mig lugn. Ett litet sammanbrott Lördags, men inte så stort att jag tappade kontrollen helt. Jag kan le och vara trevlig mot folk jag inte känner, fast att jag egetntligen inte behöver. Eller vill. Jag behöver inte säga allt jag tänker och tycker och jag känner att jag faktiskt kan kontrollera min svartsjuka, så att det inte går åt det överdrivna. Jag måste lära mig att lita på människor igen, och inte tro att allt som händer beror på mig själv.

De senaste dagarna har jag hållt ordning i lägenheten och plockat undan efter mig direkt, vilket jag har svårt för när livet inte är på topp. Och jag tycker om det. Jag tycker om att räta till duken och mattan, ställa in ett glas i diskmaskinen, torka av diskbänken och vardagsrumsbordet, bädda, vika tvätt. Ja, allt det där vardagliga. När uppskattade jag det senast?

Jag har också börjat uppskattta ensamheten. Jag kan njuta av att vara ensam några timmar och idag kom jag på mig själv med att tänka: "Men herregud, jag har ju ingen ångest" när jag satt på spårvagnen på väg till gymmet. Då hade jag ändå varit på ett möte innan, som kändes lite spänt och i vanliga fall hade jag bara åkt raka vägen hem i stället för att hålla det jag lovade mig själv igår. Nämnligen att åka till Fitness24Seven.

Även där blev jag förvånad över mig själv. Jag tränade både kondition och styrka, peppade mig själv genom mina tankar och fokuserade enbart på mig själv. (När jag inte lade märke till småtjejerna som tog upp onödigt med plats genom att använda maskinerna som stolar, samtidigt som de sms:ade flitigt)

Vet ni vad det värsta är? Det är att jag känner mig precis som jag vill känna mig, men att jag inte är säker på att det ska hålla sig så här. När som helst kan det slå om, och det har det gjort förr. Många gånger. Är det då konstigt att jag inte litar på mitt eget psyke? Min Seroquel är mitt hopp just nu.

Midsommar. Jag firar det inte egentligen, jag firar ingenting. Inga högtider. Inte på samma sätt som andra i alla fall. När jag var liten så var det alltid familjen som gällde och det var viktigt för mig fram tills för bara några år sedan. På senaste tiden känns det dock helt fel, som om alla lever sina egna lilla liv. Ett liv där jag inte längre är delaktig. Kanske är det därför jag nu väljer bort allt det här.

Och andra sidan känner jag mig lite bitter. Alla firar stort, med familj och många vänner. När kommer min inbjudan? När kommer min inbjudan som jag snällt, men bestämt kan tacka nej till om jag vill? När kommer tiden då folk visar att de tänker på mig? Är jag så tråkig? 

Nej. Jag tänker inte vara bitter längre. För jag har min pojkvän, som inte heller han vill fira högtider. Vi firar på vårt egna lilla vis. Idag har vi varit i affären och handlat lite gott till ikväll, kanske blir det också en film. Vi myser. Mitt största problem just nu är att jag åt ost och kex igår, utan att få ångest. Nej. Ångesten kom idag i stället. Efter en hel pollygodispåse. Jag ser hur jag växer. Siffrorna på vågen oroar mig, även om det bara är ett kilo det handlar om. Bara, för er. Men för mig blir ångesten total. Varför utsätter jag mig för det? Dagen är inte slut. Middag väntar, ost och kex väntar, päronpaj väntar. Alltså. Bara att tänka på det ger mig härtinfarkt. Jag VET hur jag kommer må i morgon. Ät det inte då? Och om jag inte äter, så får killen äta själv. Vi skulle ju äta tillsammans. Motionera? Javisst. När det regnar? 

Jag har fått min Seroquel i alla fall. Stensomnade igår och vaknade vid 4 av att jag var tvungen att gå på toaletten. Höll på att svimma på vägen, fick sätta mig ner. Sedan somnade jag igen. Är slut. Vill träna. Vill ha motivation hela tiden. Vill inte gå upp i vikt. Hatar mig själv. Hoppas att mitt dåliga humör lägger sig. Hoppas att aggressionerna lägger sig. Hoppas att misstänksamheten försvinner. Hoppas att tröttheten avtar när jag har gått in mig på medicinen. JAG VILL MÅ BRA! Hade inte regnet legat i luften så hade jag motionerat. Eller hade jag det?

Gymmet kanske? I morgon. Kanske i morgon. Du får ingen fin kropp om du inte tränar. Nej. Det är sant. Du har rätt. Men även om omgivningen tycker om min kropp så hjälper inte det mig att tycka om den. Att sluta äta hjälper inte. Nej, det är sant. Men att ligga i soffan och vräka i sig mat är värre. Jag måste ta tag i mig sjäv. Gör jag inte det då? Ibland.

Jag skulle ha skrivit igår, eller jag började men slutade efter ett tag då jag insåg att det var bättre att uppdatera när dagen var slut. Jag är inte förvånad att jag gömde, men det är inte världens undergång.

Jag gick en mil igår, 1 MIL! På morgonen. 2 hela timmar var jag ute och spatserade, och ibland joggade jag till och med. Zombieappen är okej, men jag vill helst inte erkänna att 55:- var slöseri. EN gång på EN mil blev jag jagad, och fångad. Haha.. Idag tog jag mig en vilodag, musklerna värker till förbannelse och jag kan knappt röra på mig. Blåsorna på fötterna är dock bättre så i morgon blir det en annan runda, också den på cirka milen.

Jag var på öppenpsyk idag och diskuterade mina problem. Främst aggressiviteten, svartsjukan och misstänksamheten och att någonting ibland blockerar mig hjärna så att jag har svårt att se allt det här själv, men att jag ändå vet om det. För jag kan tänka på det och inse att jag beter mig som skit, men när jag väl är där så kan jag ta mig fan inte hantera det. Skötaren lyssnade, bekräftade vad jag sade och förstod. Hon sa att hon förstod hur jobbigt det här var för mig och att det inte är så konstigt att jag mår dåligt. Att vara paranoid och svartsjuk samt ha aggressionsproblem är ingen rolig kombination, inte alls. Därför ska jag nu börja medicinera med Seroquel för att få bukt med det här. För det MÅSTE försvinna. Jag kan inte ha det så här, inte heller min omgivning som ofta drabbas hårt. Jag vill bli snäll och trevlig igen. Snäll mot mig själv, sluta upp med alla straff som jag ger mig sjäv i samband med de jobbiga situationerna. Framför allt snäll mot mig sjäv, sedan kan jag börja vara snäll mot andra. Snäll, trevlig och GLAD.

Det är en lång väg dit. Jag vill börja jobba, men skötaren tittade strängt på mig och sade: Nej, du är INTE redo för det.
Och det tar jag. För om jag börjar nu, säger upp f-kassan och allt för att sedan misslyckas igen. Som så alla gånger förr. Så har jag ingenting. Ingenting. Jo, jag har ett sämre självförtroende, för då har jag återigen misslyckats. OM jag däremot väntar tills jag kan hantera mig själv och alla problem, så är chansen så mycket större att jag får ett jobb och att jag dessutom får behålla det.

Idag fick jag ett brev i min lilla postbox. Brevet kom från Affektiva Enheten här i Göteborg och de har bokat in mig hos psykolog, sjuksköterska och läkare varav de två förstnämnda sker på Torsdag nästa vecka. Jag är faktiskt väldigt, väldigt lättad och glad. För trots att min läkare lovade mig att hela den här trudilutten med remiss m.m skulle gå fort och att jag skulle få komma dit innan sommaren, så hade jag mina tvivel. Jag behöver verkligen det här och det är snabbt. Nu får jag det, och jag ska göra mitt allra bästa för att det här ska bli så bra som möjligt. Jag får en riktig utredning. Antingen får jag en diagnos, eller inte. Men efter allt det här SÅ KOMMER JAG ATT VETA! Inga förbannade misstankar hit och dit. 

Idag steg jag faktiskt upp lite efter 8, tog mig medicin och åt två knäckebröd. Jag njöt också lite av att slippa den där barska jobbcoachen som inte förstår någonting. Nästa vecka måste jag dit igen. Alltså. Jag vill ha en jobbcoach, men inte just henne. Det känns som att hon bestämmer över mig och det är någonting jag verkligen hatar.

Annars har det varit lungt. Gick ner till affären och handlade mjölk samt varma koppen, förbarmade mig lite över min ekonomi men har förhoppningar om att ändra min livssituation när jag mår bättre. Planerade att laga köttfärslimpa, sås och potatis idag men det var för mycket jobb. Sökte efter andra recept och hittade ett på pastagratäng. (Pastagratäng - Recept) Problemet när jag skulle ta fram pastan var bara det att min hjärna och mina tankar sade till mig att potatis är nyttigare, och det är det ju. I stället för att rycka på axlarna och ta fram den så stod jag länge med en slags ångest i bröstet och undrade om jag verkligen skulle laga den här rätten. Jag hade ju trots allt ätit ganska mycket tidigare. Förrutom att vågen visade annat, kanske var det därför ångesten kom? 64.8kg, varför förstöra den siffran? Jag lagade det i alla fall, och lovade mig själv att inte äta så mycket. Gott som det var, så tog jag ändå lite mycket och med tanke på att jag åt såpass tidigt. Min mage är svullen och jag känner varenda valk. Fan. Klockan är bara 16:30 och jag kommer att hinna bli hungrig. Vatten. Kanske en varma koppen också beroende på vad vågen sägen ikväll.

Nu var det längesedan. Jag har inte orkat och sedan har jag glömt av bloggen. Allt det här med vikten har tagit mycket på mitt psyke. I flera år har ag haft den där pressen på mig att gå ner i vikt, och när jag äntligen gör det så blir jag inte nöjd. I nuläget är jag nere på 66kg, men tyvärr har jag inte tappat vikten på ett hälsosamt sätt. Det började med matvägran, och tappad aptit när jag var inlagd över påsk. Där tappade jag 6 kilo på mindre än en månad. Jag är inte intresserad av att gå upp i vikt igen, jag vill ner. Ner, ner, ner. Jag älskar att se mina revben i spegeln, samtidigt som jag undrar hur det går till med tanke på att jag fortfarande är överviktig. Jag älskar att ta på mina höftben när jag ligger ner, för efter att jag har inspekterat min mage så känner jag mig som en ballong. Att då känna mina höftben är väldigt betryggande.