Det här med maten.....
Nu var det längesedan. Jag har inte orkat och sedan har jag glömt av bloggen. Allt det här med vikten har tagit mycket på mitt psyke. I flera år har ag haft den där pressen på mig att gå ner i vikt, och när jag äntligen gör det så blir jag inte nöjd. I nuläget är jag nere på 66kg, men tyvärr har jag inte tappat vikten på ett hälsosamt sätt. Det började med matvägran, och tappad aptit när jag var inlagd över påsk. Där tappade jag 6 kilo på mindre än en månad. Jag är inte intresserad av att gå upp i vikt igen, jag vill ner. Ner, ner, ner. Jag älskar att se mina revben i spegeln, samtidigt som jag undrar hur det går till med tanke på att jag fortfarande är överviktig. Jag älskar att ta på mina höftben när jag ligger ner, för efter att jag har inspekterat min mage så känner jag mig som en ballong. Att då känna mina höftben är väldigt betryggande.
Jag blir väldigt stressad av att människor påstår att jag är smal, för det är jag inte. Jag blir stressad över att gång på gång ställa mig på vågen för att se om jag får äta den där lilla chokladbiten, och jag blir stressad över att vikten står still. Jag vill ner. Jag blir ledsen och ångestfylld när jag ser att siffrorna stiger, då tänker jag på vad jag har ätit för fel och sedan försöker jag att undvika just det där. Att se när det sjunker från 66,8 till 66,6 gör mig gladare och mer motiverad, även om jag är helt medveten om hur siffrorna rör sig under dagen.
Varje dag ställer jag mig på vågen, flera gånger. Varje dag tänker jag på mat. Ibland kan jag äta mycket, det hände igår. Jag köpte naturgodis efter att ha stått och velat om chips hur länge som helst. Jämfört kalorier, tänkt på hur fet jag kommer att bli men ack så gott det är. Tillslut förhandlade jag med min hjärna, och det fick bli det jag nämnde först. Jag åt upp det. Direkt när jag kom hem. Fort. Sedan ville jag spy. Vad hade jag gjort? Jag skulle ju inte! Ibland kan jag inte sluta äta, då vräker jag i mig tills allt är slut. Först då märker jag hur proppmätt jag är. Sedan smäller det till inom mig och ångesten kommer som på beställning. Svårt att beskriva känslan. Tänk dig att du gjort något du inte får göra, något förbjudet som du ångrar. Den ångesten. Gånger hundra.
Idag har mina mål varit lite mycket. Har lite ångest, men så länge jag bara äter ett knäckebröd till kvällsmat så ska det nog gå bra:
2 koppar kaffe
3 knäckebröd med kalkon och gurka
1 Smörgås med ett stekt ägg
Middag: Kött, potatis, sås och ärtor
Jag försöker att alltid äta någon form av middag. (Även om jag helst vill låta bli) Dock vill jag laga den själv så jag vet vad jag har i och hur mycket jag lagar. När någon annan gör maten så blir det lätt lite för mycket och då har jag svårt att sluta äta.
Jag funderar på att motionera igen, så att vikten går nedåt. Det finns en app för 55:- som jag nog vill testa. Skulle ha gjort det idag, men jag sträckte mitt ben som tusan i morse så spinga kanske inte är att tänka på just nu. Jag får se senare ikvälll. Här är den i alla fall. https://www.zombiesrungame.com/
Jag vill också säga det att hela den här matsituationen är väldigt jobbig för mig, inte bara psyiskt. Mitt hår har börjat gå av så att dt syns och jag är väl inte alltid så pigg. Det, kombinerat med depressionen är väl inte världens bästa blandning.
Kommentarer
Trackback
