Öppenpsykiatrin
Jag skulle ha skrivit igår, eller jag började men slutade efter ett tag då jag insåg att det var bättre att uppdatera när dagen var slut. Jag är inte förvånad att jag gömde, men det är inte världens undergång.
Jag gick en mil igår, 1 MIL! På morgonen. 2 hela timmar var jag ute och spatserade, och ibland joggade jag till och med. Zombieappen är okej, men jag vill helst inte erkänna att 55:- var slöseri. EN gång på EN mil blev jag jagad, och fångad. Haha.. Idag tog jag mig en vilodag, musklerna värker till förbannelse och jag kan knappt röra på mig. Blåsorna på fötterna är dock bättre så i morgon blir det en annan runda, också den på cirka milen.
Jag var på öppenpsyk idag och diskuterade mina problem. Främst aggressiviteten, svartsjukan och misstänksamheten och att någonting ibland blockerar mig hjärna så att jag har svårt att se allt det här själv, men att jag ändå vet om det. För jag kan tänka på det och inse att jag beter mig som skit, men när jag väl är där så kan jag ta mig fan inte hantera det. Skötaren lyssnade, bekräftade vad jag sade och förstod. Hon sa att hon förstod hur jobbigt det här var för mig och att det inte är så konstigt att jag mår dåligt. Att vara paranoid och svartsjuk samt ha aggressionsproblem är ingen rolig kombination, inte alls. Därför ska jag nu börja medicinera med Seroquel för att få bukt med det här. För det MÅSTE försvinna. Jag kan inte ha det så här, inte heller min omgivning som ofta drabbas hårt. Jag vill bli snäll och trevlig igen. Snäll mot mig själv, sluta upp med alla straff som jag ger mig sjäv i samband med de jobbiga situationerna. Framför allt snäll mot mig sjäv, sedan kan jag börja vara snäll mot andra. Snäll, trevlig och GLAD.
Det är en lång väg dit. Jag vill börja jobba, men skötaren tittade strängt på mig och sade: Nej, du är INTE redo för det.
Och det tar jag. För om jag börjar nu, säger upp f-kassan och allt för att sedan misslyckas igen. Som så alla gånger förr. Så har jag ingenting. Ingenting. Jo, jag har ett sämre självförtroende, för då har jag återigen misslyckats. OM jag däremot väntar tills jag kan hantera mig själv och alla problem, så är chansen så mycket större att jag får ett jobb och att jag dessutom får behålla det.
Jag vill INTE känna pressen om att jag måste bli bra så fort som möjligt, även om det är det jag vill. För ärlig talat, när fick jag ens hjälp senast? Jag försökte i Gamlestaden, men de ville inte på samma sätt som där jag är nu. Här kämpar de för att hjälpa mig, här kämpar jag för jag vet att de VILL om jag vill. De lyssnar, och jag har aldrig blivit så väl bemött som här. Tack! Jag menar det.
Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen, försöka läsa min bok som jag köpte igår och kanske, kanske följa med faster på MTV-galan inne i stan idag. Dessutom måste jag sluta tänka på hur jobbig min ekonomi är för tillfället på grund av att mitt frikort har gått ut och besöket på Affektiva kommer att kosta mig stjortan nästa vecka. Måste säga upp gymkortet också. *Andas* DET LÖSER SIG! Jag har tak över huvudet och mat i frysen. Och högkostnadsskydd på apoteket. (Tack gode gud)
Jag gick en mil igår, 1 MIL! På morgonen. 2 hela timmar var jag ute och spatserade, och ibland joggade jag till och med. Zombieappen är okej, men jag vill helst inte erkänna att 55:- var slöseri. EN gång på EN mil blev jag jagad, och fångad. Haha.. Idag tog jag mig en vilodag, musklerna värker till förbannelse och jag kan knappt röra på mig. Blåsorna på fötterna är dock bättre så i morgon blir det en annan runda, också den på cirka milen.
Jag var på öppenpsyk idag och diskuterade mina problem. Främst aggressiviteten, svartsjukan och misstänksamheten och att någonting ibland blockerar mig hjärna så att jag har svårt att se allt det här själv, men att jag ändå vet om det. För jag kan tänka på det och inse att jag beter mig som skit, men när jag väl är där så kan jag ta mig fan inte hantera det. Skötaren lyssnade, bekräftade vad jag sade och förstod. Hon sa att hon förstod hur jobbigt det här var för mig och att det inte är så konstigt att jag mår dåligt. Att vara paranoid och svartsjuk samt ha aggressionsproblem är ingen rolig kombination, inte alls. Därför ska jag nu börja medicinera med Seroquel för att få bukt med det här. För det MÅSTE försvinna. Jag kan inte ha det så här, inte heller min omgivning som ofta drabbas hårt. Jag vill bli snäll och trevlig igen. Snäll mot mig själv, sluta upp med alla straff som jag ger mig sjäv i samband med de jobbiga situationerna. Framför allt snäll mot mig sjäv, sedan kan jag börja vara snäll mot andra. Snäll, trevlig och GLAD.
Det är en lång väg dit. Jag vill börja jobba, men skötaren tittade strängt på mig och sade: Nej, du är INTE redo för det.
Och det tar jag. För om jag börjar nu, säger upp f-kassan och allt för att sedan misslyckas igen. Som så alla gånger förr. Så har jag ingenting. Ingenting. Jo, jag har ett sämre självförtroende, för då har jag återigen misslyckats. OM jag däremot väntar tills jag kan hantera mig själv och alla problem, så är chansen så mycket större att jag får ett jobb och att jag dessutom får behålla det.
Jag vill INTE känna pressen om att jag måste bli bra så fort som möjligt, även om det är det jag vill. För ärlig talat, när fick jag ens hjälp senast? Jag försökte i Gamlestaden, men de ville inte på samma sätt som där jag är nu. Här kämpar de för att hjälpa mig, här kämpar jag för jag vet att de VILL om jag vill. De lyssnar, och jag har aldrig blivit så väl bemött som här. Tack! Jag menar det.
Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen, försöka läsa min bok som jag köpte igår och kanske, kanske följa med faster på MTV-galan inne i stan idag. Dessutom måste jag sluta tänka på hur jobbig min ekonomi är för tillfället på grund av att mitt frikort har gått ut och besöket på Affektiva kommer att kosta mig stjortan nästa vecka. Måste säga upp gymkortet också. *Andas* DET LÖSER SIG! Jag har tak över huvudet och mat i frysen. Och högkostnadsskydd på apoteket. (Tack gode gud)
Kommentarer
Trackback
