Vågar jag hoppas?
Jag har börjat känna något igen, någon slags glädje. Jag vill så gärna att den ska finnas kvar där hela tiden, men jag vågar inte hoppas. För varje gång jag hoppas, så släcks den lilla gnistan igen. Kanske, eller förhoppningsvis, är det min Seroquel som börjar göra sin verkan. Låt det vara så. Kan det inte vara så? Jag vill också vara sådär normalt glad. Inte ledsen och arg så fort något går emot mig. Jag har hållt mig lugn. Ett litet sammanbrott Lördags, men inte så stort att jag tappade kontrollen helt. Jag kan le och vara trevlig mot folk jag inte känner, fast att jag egetntligen inte behöver. Eller vill. Jag behöver inte säga allt jag tänker och tycker och jag känner att jag faktiskt kan kontrollera min svartsjuka, så att det inte går åt det överdrivna. Jag måste lära mig att lita på människor igen, och inte tro att allt som händer beror på mig själv.
De senaste dagarna har jag hållt ordning i lägenheten och plockat undan efter mig direkt, vilket jag har svårt för när livet inte är på topp. Och jag tycker om det. Jag tycker om att räta till duken och mattan, ställa in ett glas i diskmaskinen, torka av diskbänken och vardagsrumsbordet, bädda, vika tvätt. Ja, allt det där vardagliga. När uppskattade jag det senast?
Jag har också börjat uppskattta ensamheten. Jag kan njuta av att vara ensam några timmar och idag kom jag på mig själv med att tänka: "Men herregud, jag har ju ingen ångest" när jag satt på spårvagnen på väg till gymmet. Då hade jag ändå varit på ett möte innan, som kändes lite spänt och i vanliga fall hade jag bara åkt raka vägen hem i stället för att hålla det jag lovade mig själv igår. Nämnligen att åka till Fitness24Seven.
Även där blev jag förvånad över mig själv. Jag tränade både kondition och styrka, peppade mig själv genom mina tankar och fokuserade enbart på mig själv. (När jag inte lade märke till småtjejerna som tog upp onödigt med plats genom att använda maskinerna som stolar, samtidigt som de sms:ade flitigt)
Vet ni vad det värsta är? Det är att jag känner mig precis som jag vill känna mig, men att jag inte är säker på att det ska hålla sig så här. När som helst kan det slå om, och det har det gjort förr. Många gånger. Är det då konstigt att jag inte litar på mitt eget psyke? Min Seroquel är mitt hopp just nu.
De senaste dagarna har jag hållt ordning i lägenheten och plockat undan efter mig direkt, vilket jag har svårt för när livet inte är på topp. Och jag tycker om det. Jag tycker om att räta till duken och mattan, ställa in ett glas i diskmaskinen, torka av diskbänken och vardagsrumsbordet, bädda, vika tvätt. Ja, allt det där vardagliga. När uppskattade jag det senast?
Jag har också börjat uppskattta ensamheten. Jag kan njuta av att vara ensam några timmar och idag kom jag på mig själv med att tänka: "Men herregud, jag har ju ingen ångest" när jag satt på spårvagnen på väg till gymmet. Då hade jag ändå varit på ett möte innan, som kändes lite spänt och i vanliga fall hade jag bara åkt raka vägen hem i stället för att hålla det jag lovade mig själv igår. Nämnligen att åka till Fitness24Seven.
Även där blev jag förvånad över mig själv. Jag tränade både kondition och styrka, peppade mig själv genom mina tankar och fokuserade enbart på mig själv. (När jag inte lade märke till småtjejerna som tog upp onödigt med plats genom att använda maskinerna som stolar, samtidigt som de sms:ade flitigt)
Vet ni vad det värsta är? Det är att jag känner mig precis som jag vill känna mig, men att jag inte är säker på att det ska hålla sig så här. När som helst kan det slå om, och det har det gjort förr. Många gånger. Är det då konstigt att jag inte litar på mitt eget psyke? Min Seroquel är mitt hopp just nu.
Kommentarer
Trackback
