Vågar jag hoppas?
Jag har börjat känna något igen, någon slags glädje. Jag vill så gärna att den ska finnas kvar där hela tiden, men jag vågar inte hoppas. För varje gång jag hoppas, så släcks den lilla gnistan igen. Kanske, eller förhoppningsvis, är det min Seroquel som börjar göra sin verkan. Låt det vara så. Kan det inte vara så? Jag vill också vara sådär normalt glad. Inte ledsen och arg så fort något går emot mig. Jag har hållt mig lugn. Ett litet sammanbrott Lördags, men inte så stort att jag tappade kontrollen helt. Jag kan le och vara trevlig mot folk jag inte känner, fast att jag egetntligen inte behöver. Eller vill. Jag behöver inte säga allt jag tänker och tycker och jag känner att jag faktiskt kan kontrollera min svartsjuka, så att det inte går åt det överdrivna. Jag måste lära mig att lita på människor igen, och inte tro att allt som händer beror på mig själv.
De senaste dagarna har jag hållt ordning i lägenheten och plockat undan efter mig direkt, vilket jag har svårt för när livet inte är på topp. Och jag tycker om det. Jag tycker om att räta till duken och mattan, ställa in ett glas i diskmaskinen, torka av diskbänken och vardagsrumsbordet, bädda, vika tvätt. Ja, allt det där vardagliga. När uppskattade jag det senast?
Jag har också börjat uppskattta ensamheten. Jag kan njuta av att vara ensam några timmar och idag kom jag på mig själv med att tänka: "Men herregud, jag har ju ingen ångest" när jag satt på spårvagnen på väg till gymmet. Då hade jag ändå varit på ett möte innan, som kändes lite spänt och i vanliga fall hade jag bara åkt raka vägen hem i stället för att hålla det jag lovade mig själv igår. Nämnligen att åka till Fitness24Seven.
Även där blev jag förvånad över mig själv. Jag tränade både kondition och styrka, peppade mig själv genom mina tankar och fokuserade enbart på mig själv. (När jag inte lade märke till småtjejerna som tog upp onödigt med plats genom att använda maskinerna som stolar, samtidigt som de sms:ade flitigt)
Vet ni vad det värsta är? Det är att jag känner mig precis som jag vill känna mig, men att jag inte är säker på att det ska hålla sig så här. När som helst kan det slå om, och det har det gjort förr. Många gånger. Är det då konstigt att jag inte litar på mitt eget psyke? Min Seroquel är mitt hopp just nu.
De senaste dagarna har jag hållt ordning i lägenheten och plockat undan efter mig direkt, vilket jag har svårt för när livet inte är på topp. Och jag tycker om det. Jag tycker om att räta till duken och mattan, ställa in ett glas i diskmaskinen, torka av diskbänken och vardagsrumsbordet, bädda, vika tvätt. Ja, allt det där vardagliga. När uppskattade jag det senast?
Jag har också börjat uppskattta ensamheten. Jag kan njuta av att vara ensam några timmar och idag kom jag på mig själv med att tänka: "Men herregud, jag har ju ingen ångest" när jag satt på spårvagnen på väg till gymmet. Då hade jag ändå varit på ett möte innan, som kändes lite spänt och i vanliga fall hade jag bara åkt raka vägen hem i stället för att hålla det jag lovade mig själv igår. Nämnligen att åka till Fitness24Seven.
Även där blev jag förvånad över mig själv. Jag tränade både kondition och styrka, peppade mig själv genom mina tankar och fokuserade enbart på mig själv. (När jag inte lade märke till småtjejerna som tog upp onödigt med plats genom att använda maskinerna som stolar, samtidigt som de sms:ade flitigt)
Vet ni vad det värsta är? Det är att jag känner mig precis som jag vill känna mig, men att jag inte är säker på att det ska hålla sig så här. När som helst kan det slå om, och det har det gjort förr. Många gånger. Är det då konstigt att jag inte litar på mitt eget psyke? Min Seroquel är mitt hopp just nu.
Midsommar?
Midsommar. Jag firar det inte egentligen, jag firar ingenting. Inga högtider. Inte på samma sätt som andra i alla fall. När jag var liten så var det alltid familjen som gällde och det var viktigt för mig fram tills för bara några år sedan. På senaste tiden känns det dock helt fel, som om alla lever sina egna lilla liv. Ett liv där jag inte längre är delaktig. Kanske är det därför jag nu väljer bort allt det här.
Och andra sidan känner jag mig lite bitter. Alla firar stort, med familj och många vänner. När kommer min inbjudan? När kommer min inbjudan som jag snällt, men bestämt kan tacka nej till om jag vill? När kommer tiden då folk visar att de tänker på mig? Är jag så tråkig?
Nej. Jag tänker inte vara bitter längre. För jag har min pojkvän, som inte heller han vill fira högtider. Vi firar på vårt egna lilla vis. Idag har vi varit i affären och handlat lite gott till ikväll, kanske blir det också en film. Vi myser. Mitt största problem just nu är att jag åt ost och kex igår, utan att få ångest. Nej. Ångesten kom idag i stället. Efter en hel pollygodispåse. Jag ser hur jag växer. Siffrorna på vågen oroar mig, även om det bara är ett kilo det handlar om. Bara, för er. Men för mig blir ångesten total. Varför utsätter jag mig för det? Dagen är inte slut. Middag väntar, ost och kex väntar, päronpaj väntar. Alltså. Bara att tänka på det ger mig härtinfarkt. Jag VET hur jag kommer må i morgon. Ät det inte då? Och om jag inte äter, så får killen äta själv. Vi skulle ju äta tillsammans. Motionera? Javisst. När det regnar?
Jag har fått min Seroquel i alla fall. Stensomnade igår och vaknade vid 4 av att jag var tvungen att gå på toaletten. Höll på att svimma på vägen, fick sätta mig ner. Sedan somnade jag igen. Är slut. Vill träna. Vill ha motivation hela tiden. Vill inte gå upp i vikt. Hatar mig själv. Hoppas att mitt dåliga humör lägger sig. Hoppas att aggressionerna lägger sig. Hoppas att misstänksamheten försvinner. Hoppas att tröttheten avtar när jag har gått in mig på medicinen. JAG VILL MÅ BRA! Hade inte regnet legat i luften så hade jag motionerat. Eller hade jag det?
Gymmet kanske? I morgon. Kanske i morgon. Du får ingen fin kropp om du inte tränar. Nej. Det är sant. Du har rätt. Men även om omgivningen tycker om min kropp så hjälper inte det mig att tycka om den. Att sluta äta hjälper inte. Nej, det är sant. Men att ligga i soffan och vräka i sig mat är värre. Jag måste ta tag i mig sjäv. Gör jag inte det då? Ibland.
Och andra sidan känner jag mig lite bitter. Alla firar stort, med familj och många vänner. När kommer min inbjudan? När kommer min inbjudan som jag snällt, men bestämt kan tacka nej till om jag vill? När kommer tiden då folk visar att de tänker på mig? Är jag så tråkig?
Nej. Jag tänker inte vara bitter längre. För jag har min pojkvän, som inte heller han vill fira högtider. Vi firar på vårt egna lilla vis. Idag har vi varit i affären och handlat lite gott till ikväll, kanske blir det också en film. Vi myser. Mitt största problem just nu är att jag åt ost och kex igår, utan att få ångest. Nej. Ångesten kom idag i stället. Efter en hel pollygodispåse. Jag ser hur jag växer. Siffrorna på vågen oroar mig, även om det bara är ett kilo det handlar om. Bara, för er. Men för mig blir ångesten total. Varför utsätter jag mig för det? Dagen är inte slut. Middag väntar, ost och kex väntar, päronpaj väntar. Alltså. Bara att tänka på det ger mig härtinfarkt. Jag VET hur jag kommer må i morgon. Ät det inte då? Och om jag inte äter, så får killen äta själv. Vi skulle ju äta tillsammans. Motionera? Javisst. När det regnar?
Jag har fått min Seroquel i alla fall. Stensomnade igår och vaknade vid 4 av att jag var tvungen att gå på toaletten. Höll på att svimma på vägen, fick sätta mig ner. Sedan somnade jag igen. Är slut. Vill träna. Vill ha motivation hela tiden. Vill inte gå upp i vikt. Hatar mig själv. Hoppas att mitt dåliga humör lägger sig. Hoppas att aggressionerna lägger sig. Hoppas att misstänksamheten försvinner. Hoppas att tröttheten avtar när jag har gått in mig på medicinen. JAG VILL MÅ BRA! Hade inte regnet legat i luften så hade jag motionerat. Eller hade jag det?
Gymmet kanske? I morgon. Kanske i morgon. Du får ingen fin kropp om du inte tränar. Nej. Det är sant. Du har rätt. Men även om omgivningen tycker om min kropp så hjälper inte det mig att tycka om den. Att sluta äta hjälper inte. Nej, det är sant. Men att ligga i soffan och vräka i sig mat är värre. Jag måste ta tag i mig sjäv. Gör jag inte det då? Ibland.
Öppenpsykiatrin
Jag skulle ha skrivit igår, eller jag började men slutade efter ett tag då jag insåg att det var bättre att uppdatera när dagen var slut. Jag är inte förvånad att jag gömde, men det är inte världens undergång.
Jag gick en mil igår, 1 MIL! På morgonen. 2 hela timmar var jag ute och spatserade, och ibland joggade jag till och med. Zombieappen är okej, men jag vill helst inte erkänna att 55:- var slöseri. EN gång på EN mil blev jag jagad, och fångad. Haha.. Idag tog jag mig en vilodag, musklerna värker till förbannelse och jag kan knappt röra på mig. Blåsorna på fötterna är dock bättre så i morgon blir det en annan runda, också den på cirka milen.
Jag var på öppenpsyk idag och diskuterade mina problem. Främst aggressiviteten, svartsjukan och misstänksamheten och att någonting ibland blockerar mig hjärna så att jag har svårt att se allt det här själv, men att jag ändå vet om det. För jag kan tänka på det och inse att jag beter mig som skit, men när jag väl är där så kan jag ta mig fan inte hantera det. Skötaren lyssnade, bekräftade vad jag sade och förstod. Hon sa att hon förstod hur jobbigt det här var för mig och att det inte är så konstigt att jag mår dåligt. Att vara paranoid och svartsjuk samt ha aggressionsproblem är ingen rolig kombination, inte alls. Därför ska jag nu börja medicinera med Seroquel för att få bukt med det här. För det MÅSTE försvinna. Jag kan inte ha det så här, inte heller min omgivning som ofta drabbas hårt. Jag vill bli snäll och trevlig igen. Snäll mot mig själv, sluta upp med alla straff som jag ger mig sjäv i samband med de jobbiga situationerna. Framför allt snäll mot mig sjäv, sedan kan jag börja vara snäll mot andra. Snäll, trevlig och GLAD.
Det är en lång väg dit. Jag vill börja jobba, men skötaren tittade strängt på mig och sade: Nej, du är INTE redo för det.
Och det tar jag. För om jag börjar nu, säger upp f-kassan och allt för att sedan misslyckas igen. Som så alla gånger förr. Så har jag ingenting. Ingenting. Jo, jag har ett sämre självförtroende, för då har jag återigen misslyckats. OM jag däremot väntar tills jag kan hantera mig själv och alla problem, så är chansen så mycket större att jag får ett jobb och att jag dessutom får behålla det.
Jag vill INTE känna pressen om att jag måste bli bra så fort som möjligt, även om det är det jag vill. För ärlig talat, när fick jag ens hjälp senast? Jag försökte i Gamlestaden, men de ville inte på samma sätt som där jag är nu. Här kämpar de för att hjälpa mig, här kämpar jag för jag vet att de VILL om jag vill. De lyssnar, och jag har aldrig blivit så väl bemött som här. Tack! Jag menar det.
Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen, försöka läsa min bok som jag köpte igår och kanske, kanske följa med faster på MTV-galan inne i stan idag. Dessutom måste jag sluta tänka på hur jobbig min ekonomi är för tillfället på grund av att mitt frikort har gått ut och besöket på Affektiva kommer att kosta mig stjortan nästa vecka. Måste säga upp gymkortet också. *Andas* DET LÖSER SIG! Jag har tak över huvudet och mat i frysen. Och högkostnadsskydd på apoteket. (Tack gode gud)
Jag gick en mil igår, 1 MIL! På morgonen. 2 hela timmar var jag ute och spatserade, och ibland joggade jag till och med. Zombieappen är okej, men jag vill helst inte erkänna att 55:- var slöseri. EN gång på EN mil blev jag jagad, och fångad. Haha.. Idag tog jag mig en vilodag, musklerna värker till förbannelse och jag kan knappt röra på mig. Blåsorna på fötterna är dock bättre så i morgon blir det en annan runda, också den på cirka milen.
Jag var på öppenpsyk idag och diskuterade mina problem. Främst aggressiviteten, svartsjukan och misstänksamheten och att någonting ibland blockerar mig hjärna så att jag har svårt att se allt det här själv, men att jag ändå vet om det. För jag kan tänka på det och inse att jag beter mig som skit, men när jag väl är där så kan jag ta mig fan inte hantera det. Skötaren lyssnade, bekräftade vad jag sade och förstod. Hon sa att hon förstod hur jobbigt det här var för mig och att det inte är så konstigt att jag mår dåligt. Att vara paranoid och svartsjuk samt ha aggressionsproblem är ingen rolig kombination, inte alls. Därför ska jag nu börja medicinera med Seroquel för att få bukt med det här. För det MÅSTE försvinna. Jag kan inte ha det så här, inte heller min omgivning som ofta drabbas hårt. Jag vill bli snäll och trevlig igen. Snäll mot mig själv, sluta upp med alla straff som jag ger mig sjäv i samband med de jobbiga situationerna. Framför allt snäll mot mig sjäv, sedan kan jag börja vara snäll mot andra. Snäll, trevlig och GLAD.
Det är en lång väg dit. Jag vill börja jobba, men skötaren tittade strängt på mig och sade: Nej, du är INTE redo för det.
Och det tar jag. För om jag börjar nu, säger upp f-kassan och allt för att sedan misslyckas igen. Som så alla gånger förr. Så har jag ingenting. Ingenting. Jo, jag har ett sämre självförtroende, för då har jag återigen misslyckats. OM jag däremot väntar tills jag kan hantera mig själv och alla problem, så är chansen så mycket större att jag får ett jobb och att jag dessutom får behålla det.
Jag vill INTE känna pressen om att jag måste bli bra så fort som möjligt, även om det är det jag vill. För ärlig talat, när fick jag ens hjälp senast? Jag försökte i Gamlestaden, men de ville inte på samma sätt som där jag är nu. Här kämpar de för att hjälpa mig, här kämpar jag för jag vet att de VILL om jag vill. De lyssnar, och jag har aldrig blivit så väl bemött som här. Tack! Jag menar det.
Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen, försöka läsa min bok som jag köpte igår och kanske, kanske följa med faster på MTV-galan inne i stan idag. Dessutom måste jag sluta tänka på hur jobbig min ekonomi är för tillfället på grund av att mitt frikort har gått ut och besöket på Affektiva kommer att kosta mig stjortan nästa vecka. Måste säga upp gymkortet också. *Andas* DET LÖSER SIG! Jag har tak över huvudet och mat i frysen. Och högkostnadsskydd på apoteket. (Tack gode gud)
Affektiva nästa.
Idag fick jag ett brev i min lilla postbox. Brevet kom från Affektiva Enheten här i Göteborg och de har bokat in mig hos psykolog, sjuksköterska och läkare varav de två förstnämnda sker på Torsdag nästa vecka. Jag är faktiskt väldigt, väldigt lättad och glad. För trots att min läkare lovade mig att hela den här trudilutten med remiss m.m skulle gå fort och att jag skulle få komma dit innan sommaren, så hade jag mina tvivel. Jag behöver verkligen det här och det är snabbt. Nu får jag det, och jag ska göra mitt allra bästa för att det här ska bli så bra som möjligt. Jag får en riktig utredning. Antingen får jag en diagnos, eller inte. Men efter allt det här SÅ KOMMER JAG ATT VETA! Inga förbannade misstankar hit och dit.
Idag steg jag faktiskt upp lite efter 8, tog mig medicin och åt två knäckebröd. Jag njöt också lite av att slippa den där barska jobbcoachen som inte förstår någonting. Nästa vecka måste jag dit igen. Alltså. Jag vill ha en jobbcoach, men inte just henne. Det känns som att hon bestämmer över mig och det är någonting jag verkligen hatar.
Annars har det varit lungt. Gick ner till affären och handlade mjölk samt varma koppen, förbarmade mig lite över min ekonomi men har förhoppningar om att ändra min livssituation när jag mår bättre. Planerade att laga köttfärslimpa, sås och potatis idag men det var för mycket jobb. Sökte efter andra recept och hittade ett på pastagratäng. (Pastagratäng - Recept) Problemet när jag skulle ta fram pastan var bara det att min hjärna och mina tankar sade till mig att potatis är nyttigare, och det är det ju. I stället för att rycka på axlarna och ta fram den så stod jag länge med en slags ångest i bröstet och undrade om jag verkligen skulle laga den här rätten. Jag hade ju trots allt ätit ganska mycket tidigare. Förrutom att vågen visade annat, kanske var det därför ångesten kom? 64.8kg, varför förstöra den siffran? Jag lagade det i alla fall, och lovade mig själv att inte äta så mycket. Gott som det var, så tog jag ändå lite mycket och med tanke på att jag åt såpass tidigt. Min mage är svullen och jag känner varenda valk. Fan. Klockan är bara 16:30 och jag kommer att hinna bli hungrig. Vatten. Kanske en varma koppen också beroende på vad vågen sägen ikväll.
Nu ska jag sätta på mig träningskläderna, ladda ner den där Zombieappen och sedan ska jag ge mig ut på en motionsrunda. Efter att maten har lagt sig och efter att jag har vikt tvätt och tagit hand om disken.
Idag steg jag faktiskt upp lite efter 8, tog mig medicin och åt två knäckebröd. Jag njöt också lite av att slippa den där barska jobbcoachen som inte förstår någonting. Nästa vecka måste jag dit igen. Alltså. Jag vill ha en jobbcoach, men inte just henne. Det känns som att hon bestämmer över mig och det är någonting jag verkligen hatar.
Annars har det varit lungt. Gick ner till affären och handlade mjölk samt varma koppen, förbarmade mig lite över min ekonomi men har förhoppningar om att ändra min livssituation när jag mår bättre. Planerade att laga köttfärslimpa, sås och potatis idag men det var för mycket jobb. Sökte efter andra recept och hittade ett på pastagratäng. (Pastagratäng - Recept) Problemet när jag skulle ta fram pastan var bara det att min hjärna och mina tankar sade till mig att potatis är nyttigare, och det är det ju. I stället för att rycka på axlarna och ta fram den så stod jag länge med en slags ångest i bröstet och undrade om jag verkligen skulle laga den här rätten. Jag hade ju trots allt ätit ganska mycket tidigare. Förrutom att vågen visade annat, kanske var det därför ångesten kom? 64.8kg, varför förstöra den siffran? Jag lagade det i alla fall, och lovade mig själv att inte äta så mycket. Gott som det var, så tog jag ändå lite mycket och med tanke på att jag åt såpass tidigt. Min mage är svullen och jag känner varenda valk. Fan. Klockan är bara 16:30 och jag kommer att hinna bli hungrig. Vatten. Kanske en varma koppen också beroende på vad vågen sägen ikväll.
Nu ska jag sätta på mig träningskläderna, ladda ner den där Zombieappen och sedan ska jag ge mig ut på en motionsrunda. Efter att maten har lagt sig och efter att jag har vikt tvätt och tagit hand om disken.
Det här med maten.....
Nu var det längesedan. Jag har inte orkat och sedan har jag glömt av bloggen. Allt det här med vikten har tagit mycket på mitt psyke. I flera år har ag haft den där pressen på mig att gå ner i vikt, och när jag äntligen gör det så blir jag inte nöjd. I nuläget är jag nere på 66kg, men tyvärr har jag inte tappat vikten på ett hälsosamt sätt. Det började med matvägran, och tappad aptit när jag var inlagd över påsk. Där tappade jag 6 kilo på mindre än en månad. Jag är inte intresserad av att gå upp i vikt igen, jag vill ner. Ner, ner, ner. Jag älskar att se mina revben i spegeln, samtidigt som jag undrar hur det går till med tanke på att jag fortfarande är överviktig. Jag älskar att ta på mina höftben när jag ligger ner, för efter att jag har inspekterat min mage så känner jag mig som en ballong. Att då känna mina höftben är väldigt betryggande.
Jag blir väldigt stressad av att människor påstår att jag är smal, för det är jag inte. Jag blir stressad över att gång på gång ställa mig på vågen för att se om jag får äta den där lilla chokladbiten, och jag blir stressad över att vikten står still. Jag vill ner. Jag blir ledsen och ångestfylld när jag ser att siffrorna stiger, då tänker jag på vad jag har ätit för fel och sedan försöker jag att undvika just det där. Att se när det sjunker från 66,8 till 66,6 gör mig gladare och mer motiverad, även om jag är helt medveten om hur siffrorna rör sig under dagen.
Varje dag ställer jag mig på vågen, flera gånger. Varje dag tänker jag på mat. Ibland kan jag äta mycket, det hände igår. Jag köpte naturgodis efter att ha stått och velat om chips hur länge som helst. Jämfört kalorier, tänkt på hur fet jag kommer att bli men ack så gott det är. Tillslut förhandlade jag med min hjärna, och det fick bli det jag nämnde först. Jag åt upp det. Direkt när jag kom hem. Fort. Sedan ville jag spy. Vad hade jag gjort? Jag skulle ju inte! Ibland kan jag inte sluta äta, då vräker jag i mig tills allt är slut. Först då märker jag hur proppmätt jag är. Sedan smäller det till inom mig och ångesten kommer som på beställning. Svårt att beskriva känslan. Tänk dig att du gjort något du inte får göra, något förbjudet som du ångrar. Den ångesten. Gånger hundra.
Idag har mina mål varit lite mycket. Har lite ångest, men så länge jag bara äter ett knäckebröd till kvällsmat så ska det nog gå bra:
2 koppar kaffe
3 knäckebröd med kalkon och gurka
1 Smörgås med ett stekt ägg
Middag: Kött, potatis, sås och ärtor
Jag försöker att alltid äta någon form av middag. (Även om jag helst vill låta bli) Dock vill jag laga den själv så jag vet vad jag har i och hur mycket jag lagar. När någon annan gör maten så blir det lätt lite för mycket och då har jag svårt att sluta äta.
Jag funderar på att motionera igen, så att vikten går nedåt. Det finns en app för 55:- som jag nog vill testa. Skulle ha gjort det idag, men jag sträckte mitt ben som tusan i morse så spinga kanske inte är att tänka på just nu. Jag får se senare ikvälll. Här är den i alla fall. https://www.zombiesrungame.com/
Jag vill också säga det att hela den här matsituationen är väldigt jobbig för mig, inte bara psyiskt. Mitt hår har börjat gå av så att dt syns och jag är väl inte alltid så pigg. Det, kombinerat med depressionen är väl inte världens bästa blandning.
Det tar sig!
Hej!
Det finns en anledning till att jag inte har skrivit. I den här bloggen tänker jag inte klaga över mina psykiska besvär och jag har mått dåligt från och till under en tid. Idag verkar det vara en bättre dag så då tänkte jag komma med lite uppdateringar.
Motionen har väl varit lite sådär, har inte gått 5km varje dag och ätit väldigt dåligt. Ändå har jag fina resultat att visa upp. Jag vet att jag egentligen bara ska väga mig en dag i veckan, eller inte ens det. Mäta borde jag göra, men jag är så besatt av den här vågen och dessa siffror att jag ärlig talat får lite ångest om jag inte väger mig varje dag, cirka en timma efter att jag har gått upp ur sängen. Innan frukost. Om jag minns rätt så var min startvikt 72.4 kilo, den 18/3-12 och idag är det en stor dag. Jag har nämligen hamnat under 70-strecket. 69.7 för att vara exakt! Det går framåt och det här ger mig ny energi!
Förra helgen kom jag på att jag behövde lite nya träningskläder för att få mer inspiration till att gå ner i vikt och träna så jag och min bättre hälft åkte in till Stadium och storshoppade lite. Just den dagen hade de finfina erbjudanden och REA!
Jackan och byxorna gick som ett set: 399:- (ord. pris: 598:-)
Skorna: 499:-
T-shirt: 50:-
Mycket bra och jag är riktigt nöjd! :)
Har börjat göra situps också, har fått för mig att det kan ta bort lite valkar. Eftersom jag hatar att styrketräna så håller jag mig till konditionsträning och magövningar. Helt ärligt så har jag aldrig haft så många valkar innan och jag kan inte längre ha tighta kläder då jag känner hur fettet väller över. Kommer jag någonsin att bli nöjd? Varje kväll, när jag byter om till mina myskläder, känns som en frihet då jag får ta av mig den där förbannade BH:n som bara ställer till det för mig. Usch, jag känner verkligen HUR den sitter och varje kant av den.
Nog om det.
Idag ska jag träffa min boendestödjare och förhoppningsvis diskutera flytt från psyk i Göteborg till min hemstad. Det blir nog bättre så.
I morgon åker jag hem till mamma och pappa och stannar där hela dagen. Jag behöver det.
Hej på ett tag! :)
Det finns en anledning till att jag inte har skrivit. I den här bloggen tänker jag inte klaga över mina psykiska besvär och jag har mått dåligt från och till under en tid. Idag verkar det vara en bättre dag så då tänkte jag komma med lite uppdateringar.
Motionen har väl varit lite sådär, har inte gått 5km varje dag och ätit väldigt dåligt. Ändå har jag fina resultat att visa upp. Jag vet att jag egentligen bara ska väga mig en dag i veckan, eller inte ens det. Mäta borde jag göra, men jag är så besatt av den här vågen och dessa siffror att jag ärlig talat får lite ångest om jag inte väger mig varje dag, cirka en timma efter att jag har gått upp ur sängen. Innan frukost. Om jag minns rätt så var min startvikt 72.4 kilo, den 18/3-12 och idag är det en stor dag. Jag har nämligen hamnat under 70-strecket. 69.7 för att vara exakt! Det går framåt och det här ger mig ny energi!
Förra helgen kom jag på att jag behövde lite nya träningskläder för att få mer inspiration till att gå ner i vikt och träna så jag och min bättre hälft åkte in till Stadium och storshoppade lite. Just den dagen hade de finfina erbjudanden och REA!
Jackan och byxorna gick som ett set: 399:- (ord. pris: 598:-)
Skorna: 499:-
T-shirt: 50:-
Mycket bra och jag är riktigt nöjd! :)
Har börjat göra situps också, har fått för mig att det kan ta bort lite valkar. Eftersom jag hatar att styrketräna så håller jag mig till konditionsträning och magövningar. Helt ärligt så har jag aldrig haft så många valkar innan och jag kan inte längre ha tighta kläder då jag känner hur fettet väller över. Kommer jag någonsin att bli nöjd? Varje kväll, när jag byter om till mina myskläder, känns som en frihet då jag får ta av mig den där förbannade BH:n som bara ställer till det för mig. Usch, jag känner verkligen HUR den sitter och varje kant av den.
Nog om det.
Idag ska jag träffa min boendestödjare och förhoppningsvis diskutera flytt från psyk i Göteborg till min hemstad. Det blir nog bättre så.
I morgon åker jag hem till mamma och pappa och stannar där hela dagen. Jag behöver det.
Hej på ett tag! :)
En vilodag.
Hej!
Igår hade jag en helt OK dag. Var ute på min 5km promenad och den här gången gick jag den på ca 45 minuter. När jag kom hem så fixade jag lite lunch och 1 timma efter det gick jag ut på en 1,5 timme promenad med min boendestödjare. Vi gick dock väldigt långsamt, och det tycker jag inte alls om. Speciellt inte när det ska stannas här och där varannan meter.
På eftermiddagen hade jag så ont i kroppen och var så trött att jag bestämde mig för att ta en vilodag nästa dag (idag). Jag ställde ändå klockan på 7:00, men eftersom jag sov dåligt och hade mardrömmar i natt så steg jag inte upp förrän 8:30 och sedan dess har jag haft en sådan molande huvudvärk. Även om jag har en vilodag så drog jag ändå in till centrum och köpte lite frukt, tog också en sväng förbi Apoteket och köpte världens dyraste vårtmedel och en fotfil. Nu ska skiten bort. Jag har haft vårtor under fötterna från och till sedan jag var liten och de har alltid varit lika svårbehandlade. Jag fick gå på många olika behandlingar för attt få bort dom i tonåren, men likt förbannat så kommer de tillbaka. Nu har jag köpt något medel som ska "frysa" vårtorna, tror jag. Hoppas att det fungerar så att jag kan gå barfota till sommaren utan att skämmas. Det är ju så himla varmt med strumpor!
I alla fall så blev den promenaden ungefär 3,85km lång och tog ungefär 45 minuter. Jag tog det lugnt helt enkelt!
Nu sitter jag i soffan och försöker komma på vad jag ska fixa till lunch. Kanske lite blodpudding? Helt slut är jag och det enda vettiga jag kommer att göra idag är att gå fram och tillbaka mellan tvättstugan och min lägenhet.
Igår hade jag en helt OK dag. Var ute på min 5km promenad och den här gången gick jag den på ca 45 minuter. När jag kom hem så fixade jag lite lunch och 1 timma efter det gick jag ut på en 1,5 timme promenad med min boendestödjare. Vi gick dock väldigt långsamt, och det tycker jag inte alls om. Speciellt inte när det ska stannas här och där varannan meter.
På eftermiddagen hade jag så ont i kroppen och var så trött att jag bestämde mig för att ta en vilodag nästa dag (idag). Jag ställde ändå klockan på 7:00, men eftersom jag sov dåligt och hade mardrömmar i natt så steg jag inte upp förrän 8:30 och sedan dess har jag haft en sådan molande huvudvärk. Även om jag har en vilodag så drog jag ändå in till centrum och köpte lite frukt, tog också en sväng förbi Apoteket och köpte världens dyraste vårtmedel och en fotfil. Nu ska skiten bort. Jag har haft vårtor under fötterna från och till sedan jag var liten och de har alltid varit lika svårbehandlade. Jag fick gå på många olika behandlingar för attt få bort dom i tonåren, men likt förbannat så kommer de tillbaka. Nu har jag köpt något medel som ska "frysa" vårtorna, tror jag. Hoppas att det fungerar så att jag kan gå barfota till sommaren utan att skämmas. Det är ju så himla varmt med strumpor!
I alla fall så blev den promenaden ungefär 3,85km lång och tog ungefär 45 minuter. Jag tog det lugnt helt enkelt!
Nu sitter jag i soffan och försöker komma på vad jag ska fixa till lunch. Kanske lite blodpudding? Helt slut är jag och det enda vettiga jag kommer att göra idag är att gå fram och tillbaka mellan tvättstugan och min lägenhet.
Molnig morgon.
Igår ställde jag klockan på 7:00 och i morse när den ringde snoozade jag bara i 20 minuter, sedan steg jag upp. Jag vek lite tvätt, åt två smörgåsar med ost och paprika samt drack kaffe. Nyhetsmorgon fick vara igång på låg volym då pojkvännen sov som en stock. Jag startade paddan och kikade Flashback via den. Tänkte skriva ett inlägg i bloggen också, men det fungerade inte via den.
Jag tänkte ta mig en morgonpromenad med jag orkade ärlig talat inte så det får bli senare idag, kanske vid 11 om inte min boendestödjare ringer nu vid 9:30 och vill träffas tidigare. Ringer hon inte så ska jag ut och träffa henne vid 13-14 tiden. Sitter och dricker min multivitamin nu och hoppas på att solen ska titta fram snart. Vilket inte lär hända idag, inser jag....
Ha en bra dag! :)
Jag tänkte ta mig en morgonpromenad med jag orkade ärlig talat inte så det får bli senare idag, kanske vid 11 om inte min boendestödjare ringer nu vid 9:30 och vill träffas tidigare. Ringer hon inte så ska jag ut och träffa henne vid 13-14 tiden. Sitter och dricker min multivitamin nu och hoppas på att solen ska titta fram snart. Vilket inte lär hända idag, inser jag....
Ha en bra dag! :)
Allt är finfint!
Hej!
Idag har jag faktiskt varit igång näst intill hela dagen. Det känns väldigt skönt!
Jag lagade som sagt Risotto (Ja, gud vilket tjat det blev om det) idag och jag var väldigt skeptiskt när jag såg hur det såg ut, men det smakade väldigt bra och jag är nöjd! Jag mätte inte upp exakt hur mycket av varje jag lade i men jag tog lagom av allt helt enkelt:
Köttfärs
Ris
Majs
Champinjoner
Lök
Vitlök
Morötter
Tomatpuré
Krossade tomater
Köttbuljong
Paprika
Salt
Svartpeppar
Vitlökspeppar
Timjan
Gjorde om mammas recept lite!
En sak som jag har tänkt på är att jag sällan vill säga orden "Jag mår bra" längre, för varje gång jag gör det så är det något som händer och jag blir nere. Det räcker med att jag själv känner att jag faktiskt mår ganska OK och känner mig stabil, jag behöver inte tala om det för någon därför de som känner mig ser det ändå. Även om jag kan få ett smärre sammanbrott lite då och då, så sker det allt mer sällan. Ju bättre jag mår, desto bättre självförtroende får jag. Jag tror också att min självkänsla kommer att öka när jag är nöjd över min kropp. Därför fokuserar jag nu på att komma ut minst 5km om dagen och äta "rätt".
Köpte massor av frukt idag också, samt smaksatt vatten!
Kan bli bra det här, kan bli bra!
Idag har jag faktiskt varit igång näst intill hela dagen. Det känns väldigt skönt!
Jag lagade som sagt Risotto (Ja, gud vilket tjat det blev om det) idag och jag var väldigt skeptiskt när jag såg hur det såg ut, men det smakade väldigt bra och jag är nöjd! Jag mätte inte upp exakt hur mycket av varje jag lade i men jag tog lagom av allt helt enkelt:
Köttfärs
Ris
Majs
Champinjoner
Lök
Vitlök
Morötter
Tomatpuré
Krossade tomater
Köttbuljong
Paprika
Salt
Svartpeppar
Vitlökspeppar
Timjan
Gjorde om mammas recept lite!
En sak som jag har tänkt på är att jag sällan vill säga orden "Jag mår bra" längre, för varje gång jag gör det så är det något som händer och jag blir nere. Det räcker med att jag själv känner att jag faktiskt mår ganska OK och känner mig stabil, jag behöver inte tala om det för någon därför de som känner mig ser det ändå. Även om jag kan få ett smärre sammanbrott lite då och då, så sker det allt mer sällan. Ju bättre jag mår, desto bättre självförtroende får jag. Jag tror också att min självkänsla kommer att öka när jag är nöjd över min kropp. Därför fokuserar jag nu på att komma ut minst 5km om dagen och äta "rätt".
Köpte massor av frukt idag också, samt smaksatt vatten!
Kan bli bra det här, kan bli bra!
Dagens motion.
Min promenad blev idag ca 5km lång och väldigt annorlunda mot den första. Hade med mig min pojkvän och när man är två så kan man inte alltid gå i den takt man själv vill, vilket jag störde mig på den första kilometern. Jag var från början fast inställd på att gå minst 5km på mindre tid än igår, alltså under 47 minuter och 50 sekunder. Efter ett tag så insåg jag att det inte alls gick, för vi promenerade i skogen vid en fin sjö och då måste man ju knäppa lite bilder. Dessutom är det inte lätt att gå lika fort bland rötter och lera.
Vi fick oss ändå en väldigt mysig promenad (På 1 timma och 4 minuter) fast att det blåste storm och kallt.
Väl innanför dörren lade jag kassler på tining i varmt vatten och sedan tog jag en välbehövlig dusch. Magen är mätt och jag är glad. Om en stund ska jag gå ner till centrum för att handla lite grönsaker till min Risotto.
Vi fick oss ändå en väldigt mysig promenad (På 1 timma och 4 minuter) fast att det blåste storm och kallt.
Väl innanför dörren lade jag kassler på tining i varmt vatten och sedan tog jag en välbehövlig dusch. Magen är mätt och jag är glad. Om en stund ska jag gå ner till centrum för att handla lite grönsaker till min Risotto.
En solig morgon!
God morgon!
Idag gick jag upp 8:30, vilket är väldigt ovanligt för att vara jag. Jag har redan hunnit äta frukost och druckit mitt obligatoriska morgonkaffe! Det var en himla bra dag igår med tanke på vilken motion jag fick och att jag inte åt en enda sötsak på hela dagen. I och för sig så var jag inte sugen, men om pojkvännen köper godis så brukar jag också köpa, även om jag inte är sugen. Det måste jag sluta med och jag är på god väg! Sent på eftermiddagen bestämde vi oss för att åka till Hemköp en sväng. Det enda jag köpte var en honungsmelon och en sockerfri RedBull. Senare på kvällen blev vi lite rastlösa, så vi tänkte ta en liten promenad i området. Det slutade med att vi stannade till på Shell, jag köpte en Ramlösa och ett äpple! Efter det kunde jag inte sluta prata om hur duktig jag kände mig.
Så vad händer idag då?
Jag tänkte ta mig en morgonpromenad, samma runda, om en stund. Får se om jag får sällskap eller inte, men jag SKA gå rundan i alla fall. Får smälta maten lite till bara så att det inte känns allt för tungt. Jag vet inte riktigt vad som händer efter det. Hamnar väl i soffan som vanligt. Nej, men vi får se.
Mailade lite med min kära mor igår. Hon skickade ett "grundrecept" på Risotto, så jag ska faktiskt laga det idag! Måste bara gå förbi affären och köpa lite grönsaker.
Ha en trevlig dag! :)
Idag gick jag upp 8:30, vilket är väldigt ovanligt för att vara jag. Jag har redan hunnit äta frukost och druckit mitt obligatoriska morgonkaffe! Det var en himla bra dag igår med tanke på vilken motion jag fick och att jag inte åt en enda sötsak på hela dagen. I och för sig så var jag inte sugen, men om pojkvännen köper godis så brukar jag också köpa, även om jag inte är sugen. Det måste jag sluta med och jag är på god väg! Sent på eftermiddagen bestämde vi oss för att åka till Hemköp en sväng. Det enda jag köpte var en honungsmelon och en sockerfri RedBull. Senare på kvällen blev vi lite rastlösa, så vi tänkte ta en liten promenad i området. Det slutade med att vi stannade till på Shell, jag köpte en Ramlösa och ett äpple! Efter det kunde jag inte sluta prata om hur duktig jag kände mig.
Så vad händer idag då?
Jag tänkte ta mig en morgonpromenad, samma runda, om en stund. Får se om jag får sällskap eller inte, men jag SKA gå rundan i alla fall. Får smälta maten lite till bara så att det inte känns allt för tungt. Jag vet inte riktigt vad som händer efter det. Hamnar väl i soffan som vanligt. Nej, men vi får se.
Mailade lite med min kära mor igår. Hon skickade ett "grundrecept" på Risotto, så jag ska faktiskt laga det idag! Måste bara gå förbi affären och köpa lite grönsaker.
Ha en trevlig dag! :)
Det börjar nu!
Hej och välkommen till min nya blogg!
Jag har haft många, många bloggar innan men aldrig klarat av att uppdatera. Mycket kan bero på att jag är en ganska tråkig och sur människa, vilket jag nu ska ändra på. Mitt liv rör sig långsamt just nu bortsett från min vikt som tenderar att röra sig snabbt uppåt om jag bara sitter stilla och äter. Men det är ju normalt. Jag gör inte så mycket på dagarna mer än att försöka komma ut tillsammans med mina boendestödjare och vänta på att få komma ut på arbetsträning. Därför tänkte jag tvinga mig själv att gå ner minst 10 kilo och därmed bli av med ganska många valkar jag har. Jag sätter ingen tidsgräns, då blir jag bara stressad. Men det SKA gå.
Jag tror på rätt mat, begränsat med godsaker samt motion. Det är det enda bra sättet att förlora vikt på hälsosamt. Andra metoder som till exempel GBP ratar jag eftersom jag tycker att det är ren lathet om man inte har testat allt. Finns det ett medicinskt skäl så är det absolut OK. Men det är så jag tänker. Jag ska bevisa för er att det faktiskt går att förlora vikt utan att fuska. Och jag börjar idag. Eller, jag har redan börjat:
Jag satt i soffan och tänkte på att jag igår lovat mig själv att börja motionera, men jag orkade bara inte ta mig in till Göteborg för att checka in på ett svettigt gym. Nej, jag drog på mig tunna kläder och gick ut. Jag kände mig målinriktad och visste precis var jag skulle gå. Redan efter 1km var jag trött, men jag gav mig tusan på att inte stanna en enda gång. (Hoppas att farmor inte såg mig på avstånd, för jag älskar att träffa på henne men jag kunde bara inte stanna den här gången.) 5km blev det och jag är så nöjd med mig själv! Nu kan jag sitta i soffan med gott samvete en stund. Eller ja. Jag ska skriva färdigt och sedan slänga in laxen i ugnen.
Startvikt: 72,4kg (2012-03-18)
Jag vill och jag ska klara det här.
Jag har haft många, många bloggar innan men aldrig klarat av att uppdatera. Mycket kan bero på att jag är en ganska tråkig och sur människa, vilket jag nu ska ändra på. Mitt liv rör sig långsamt just nu bortsett från min vikt som tenderar att röra sig snabbt uppåt om jag bara sitter stilla och äter. Men det är ju normalt. Jag gör inte så mycket på dagarna mer än att försöka komma ut tillsammans med mina boendestödjare och vänta på att få komma ut på arbetsträning. Därför tänkte jag tvinga mig själv att gå ner minst 10 kilo och därmed bli av med ganska många valkar jag har. Jag sätter ingen tidsgräns, då blir jag bara stressad. Men det SKA gå.
Jag tror på rätt mat, begränsat med godsaker samt motion. Det är det enda bra sättet att förlora vikt på hälsosamt. Andra metoder som till exempel GBP ratar jag eftersom jag tycker att det är ren lathet om man inte har testat allt. Finns det ett medicinskt skäl så är det absolut OK. Men det är så jag tänker. Jag ska bevisa för er att det faktiskt går att förlora vikt utan att fuska. Och jag börjar idag. Eller, jag har redan börjat:
Jag satt i soffan och tänkte på att jag igår lovat mig själv att börja motionera, men jag orkade bara inte ta mig in till Göteborg för att checka in på ett svettigt gym. Nej, jag drog på mig tunna kläder och gick ut. Jag kände mig målinriktad och visste precis var jag skulle gå. Redan efter 1km var jag trött, men jag gav mig tusan på att inte stanna en enda gång. (Hoppas att farmor inte såg mig på avstånd, för jag älskar att träffa på henne men jag kunde bara inte stanna den här gången.) 5km blev det och jag är så nöjd med mig själv! Nu kan jag sitta i soffan med gott samvete en stund. Eller ja. Jag ska skriva färdigt och sedan slänga in laxen i ugnen.
Startvikt: 72,4kg (2012-03-18)
Jag vill och jag ska klara det här.
